Tills för ett par veckor sedan så fanns det två saker som jag
hatade med fiske som jag nu älskar desto mer. Jag hatade att
få en gädda på kroken. En kul fighter men lukten, slemmet och
smaken gör mig illamående. En annan sak som är irriterande är
att fiska i en sjö med bara en massa småfisk. Så kallade
tusenbröder. Då vet man att storfisken (eller ens matfisken) inte
finns till och allt fiske blir meningslöst.
Nu vet jag bättre. Nu gillar jag Gäddan. Han är nu min vän.
I sommar har jag fiskat i Kaitum-älven och i sjön Messlingen i Härjedalen. Båda är belägna i
en fantastisk fjällmiljö som ligger på ungefär samma höjd över
havet och båda erbjuder ett fantastiskt vackert sportfiske. Från
Kaitum skymtar Kebenekaises fjällmassiv och från
Messlingen kan man njuta av Helagsmassivet. Biotoperna är liknande
och tystheten smeker själen. Skillnaden ligger i antalet fisk och
storleken på den fisk som nappar.
Som biolog och fiskeintresserad frågar jag mig naturligtvis -
Varför?
Svaret är inte att Kaitum ligger 100 mil längre norrut eller att
det finns färre som fiskar i Kaitum. Svaret ligger i ett mänskligt
beteende från en gången tid.
Messlingen som tidigare erbjöd ett fantastiskt fiske med fina
öringar, rödingar och harr levererar idag "1000 bröder" och en och
annan kilos öring. Harren har försvunnit och ingen röding över 2
hekto har plockats upp på flera år. Förutom att fisket är dåligt
för oss människor innebär det också stora obalanser i
fiskebeståndet och att biotopen är rubbad.
Vi pratar om en liten fjällsjö i Härjedalen men problemet (och
frågeställningen) är likvärdigt i vilken sjö eller hav som helst
där fisketrycket är onormalt högt och där yrkes- eller sportfiskare
inte tar ansvar för sitt fiske. Våra älvar, sjöar och hav är inte
outtömliga på fisk. Det är en enkel logik som vilken unge som helst
förstår. Men ändå så fortsätter vi. Märkligt.
Tar vi istället Tjounajokk i Kaitum som exempel ser allt
helt annorlunda ut. Där bestämde Ingmar (som äger fiskecampen) att
han skulle börja tillämpa "Catch en release" när han tog över
campen på 80-talet. Ett uthålligt fiske. Nu en självklarhet
bland många hängivna sportfiskare. Men då ett främmande fiske och
det blev en stor uppståndelse. Innan hade man åkt till Kaitum och
tagit upp alla fiskar och förvarat dem i stora frysboxar som man
sen flög med sig hem från fisket. Älven tömdes på fisk. Fisket blev
gradvis sämre, fisken blev mindre och färre (precis som i
Messlingen).
Ingmar fick ta mycket kritik till en början, även från sittande
politiker i Kiruna som menade på att han jagade bort turisterna.
Han blev också mycket riktigt av med många återkommande "fiskare".
Han förlorade ett par år ekonomiskt, men idag, 31 år senare, kan
Tjounajokk erbjuda världens bästa fiske efter harr och öring. Och
kunderna kommer från hela världen. Och ingen vågar idag komma hem
med båten till Campen full av fisk. De är knappt så att man
vågar ta med sig en matfisk hem till campen.
När jag den sista kvällen försöker berömma Ingemar för hans
arbete ger han ödmjukt all kredit till Gäddan som jag innan denna
fiskeresa föraktat så mycket på grund av sin osmaklighet och slem.
Ingemar hävdar bestämt att utan Gäddan hade han aldrig klarat att
vända fisket och Kaitum hade varit ett paradis för "1000 bröder"
och en och annan kilos öring. Precis som i Messlingen.
Gäddan jagade tusenbröderna och vi fiskare släppte tillbaka de
större fiskarna så att dom kunde växa till sig. Enkelt men lika
genialiskt. Det tar tid att växa i kallt vatten. En kilos harr i
Kaitum är minst 10 år gammal och en trofé i de flesta missbrukade
fiskevatten. I Ingemars vatten simmade flera
"tonåringar"...
Gör Ingemar till fiskeminister!
